Ni ska nu få följa med på ett av mina träningspass här i Lofsdalen. För några dagar sedan skulle jag ut på en kvällstur efter jobbet. Pannlampan på och jag hade fått rapport från Lofsdalsspår om nydragna skoterleder i hela Lofsdalen, så det var bara att välja och vraka. Jag ville åka på något nytt ställe så jag åkte upp mot Våffelstugan på södra sidan av sjön och fortsatte därifrån mot Hågntjärn. Det började ganska snabbt stiga uppåt och snart var de snötäckta träden utbytta mot kalfjäll. Jag kollar uppåt och ser ledkryssens reflexer lysa som ett pärlband längre upp på fjällsluttningen och när jag kollar bakåt ser jag det värmande ljuset från Lofsdalen längre ner. Jag fortsätter uppåt och ser plötsligt bara en brant sluttning på höger sida. “Hit måste jag tillbaka när det är ljust och se hur det ser ut” tänkte jag många gånger under passet. En liten bit längre upp börjar det plana ut och jag kan gå över i treans växel igen, då man tar ett stavtag på varje skateskär. 

Lysande prickar i form av ögon syns längre fram. Några renar står silla i mörkret men börjar röra på sig när jag närmar mig. Det dyker upp fler och fler på båda sidor av pisten desto längre jag åker och till slut ser jag hur en grupp på 20-30 renar springer iväg när jag kommer åkande i spåret. Mamma ringer när jag är mitt på fjället och jag tänkte att jag kan prata nu då jag redan har hörlurar på mig och kan köra vidare samtidigt. Dock så har tydligen batteriet inte haft så många procent kvar när jag åkte hemifrån och mobilen dör mitt under samtalet. Jag har aldrig varit en beundrare av kvällsåkning utan sällskap men har lärt mig att tycka om det under min tid här i Lofsdalen då jag ofta får träna efter jobbet. Men mobilen är ju alltid en säkerhet då jag ofta kommer en bit från samället och kan ringa på hjälp om det någon gång skulle hända något, som att pannlampan skulle sluta fungera. Passande nog hade jag åkt en bit över halva passet och kunde nu vända hemåt igen. 

Nu var det nedför! Det gick ganska fort och jag försökte hålla uppsikt för att inte krocka med någon ren. Rätt som det var kom det en springande över spåret men jag var långt därifrån. Men när den sedan väljer att göra en tvär U-sväng och springa tillbaka fick jag bromsa ganska tvärt för att inte köra in i sidan på den… Men jag klarade mig med skaplig marginal! Släppa på helt vågade jag inte men trots broms var jag uppe i 55 km/h i backarna ned. Skulle vara kul att åka utför där på dagtid då sikten är bättre och se hur fort det kan gå, eller hur fort jag vågar åka. Under passet var jag på över 1000 meters höjd och klättrade totalt 580 höjdmeter. Ett lite annorlunda pass som bryter av från de valiga distanspassen.


Jag hoppas jag får fler fina upplevelser här i Lofsdalen innan säsongen är slut!

Lämna ett svar